Fredag 30/10

Sista inplanerade rutinbesöket hos barnmorskan. Den här gången skulle vi inte till "våran" barnmorska utan till en annan som vi inte träffat tidigare. Den här kvinnan var mycket trevlig och engagerad. Vi pratade en hel del om den stundande förlossningen, om vi hade några funderingar. Det enda jag eg tänkte och kanske oroade mig lite över var att få gå över 2 veckor över tiden utan att det gjordes nånting med tanke på att barnet beräknas vara rätt stor. Barnmorskan tog min oro på allvar och bokade in överburighetsträffen några dagar tidigare än normalt, istället för v 41+3 vart det 40+6 vilket kändes helt okej för mig. Sedan gjordes de vanliga kontrollerna. Mitt blodtryck var bra, hjärtljuden normala. SF-måttet 37 cm om jag inte minns galet. Jag bad henne kolla hur öppen jag var och om hon kunde försöka "reta" tappen lite, vilket hon så gärna gjorde. Hon kunde inte riktigt känna hur öppen jag var, hon nådde bara den yttre öppningen som var ca 2-3 cm öppen. Men hon trodde tappen var max 0,5-1 cm stor nu, och mjuk och mogen. Hon retade tappen så gott hon kunde och ordinerade färdknäpp när vi kom hem :P 

Inget händer. Inte en tillstymmelse till förvärkar... Jag bestämmer med syrran att hon och hennes flickor ska komma på måndan för att stanna ett par dagar. 

Måndag 2/11

Fortfarande ingenting. Dagens vikt: 102,2. Första gången under graviditeten som jag gått ner! :P +24,2 kg totalt. 

Jag går min dagliga promenad, 6 km denna morgon. Katarina och flickorna dök upp lagomt till lunch. Vi åt blodpudding och började planera för dagen. Vi åkte på badhuset där vi fick leka av oss. Både Iris och Greta tyckte vattenrutschbanan var en hit! 

Hemma hjälptes vi åt att laga mat. Vi åt och diskade undan. Under middan hade jag lite ont i magen. Men tänkte att det var för att byxorna satt så tight. En stund efter maten gick jag på toa och pinkade och när jag var klar och gick därifrån var det som ett litet urinläckage i trosan. Och ett till, och ett till... "Det här var nog inte urinläckage..." Tänkte jag. Klockan var nu 17:15 ungefär. Jag bytte om och tog på mig en binda av modell XL. det kändes fånigt att ta på nåt så stort, men det var det enda jag hade hemma. En tjej på Apoteket sa att det var bra att ha efter förlossningen. Jag sa först till syrran att jag misstänkte att vattnet hade börjat sippra. Sedan berättade jag för Tobias. Han fick ett stort leende på läpparna men tror han blev lite oroad också. Jag ringde mamma för att rådfråga och hon tyckte absolut att jag skulle ringa in på förlossningen och pratade med dem. Strax innan kl 18 ringde jag in till förlossningen och de frågade hur vattnet såg ut och hur länge det hade sipprat, om jag hade några värkar. De ville att vi skulle komma in för undersökning och ev få åka hem igen. Vi packade ihop lite grejer och tog den redan packade förlossningsväskan,och sa hejdå åt syster och tjejerna. 

På vägen in till förlossningen kom "magknipet" som jag känt under middan tillbaka. Det var som en menssmärta som kom och gick, men gjorde inte direkt ont. Väl inne på förlossningen ville barnmorskan se bindan som nu var överfull. Tur jag hade en så stor på mig... Jag blev uppkopplad på CTG. Värkarna hade nu blivit lite kraftigare, men inte mer än att jag kunde rynka pannan lite åt dem. De kom inte superregelbundet, men typ 2-3 stycken på 10 minuter. Minns inte riktigt när, men efter ett tag kom barnmorskan in och berättade att vi skulle få stanna kvar på förlossningen. Hon berättade också att hon inte skulle kolla hur öppen jag var iom att vattnet börjat gå och infektionsrisken. När värkarna var kraftigare skulle det kollas. Vi meddelade våra gäster hemma att de fick sova själva i natt.

Ena barnmorskan kollade hur öppen jag var. Och jag var i princip helt öppen men hon skulle bara trycka bort den lilla lilla kant som var kvar vid nästa värk, vilket hon också gjorde. En stund senare kom den rätta barnmorskan och undersökte och sa samma sak. Sedan sa hon att jag kunde börja trycka på om jag kände krystvärkar. Efter ett tag kom en läkare in. Jag minns inte om han gjorde nån koll men han sa att jag inte fick krysta än! Och hur lätt var det när man verkligen ville börja krysta!? 

Det värkstimulerande droppet höjdes hela tiden och varje gång sa jag ifrån. Ville inte att det skulle göra mer ont. Tänkte inte riktigt på att det skulle hjälpa mig att få ut honom snabbare ;) jag minns inte riktigt i vilket skede det var, men barnmorskan ville att jag skulle sno mig frpn ena sidan till rygg och sedan från rygg till den andra sidan. Detta för att hjälpa bebisen att komma längre ner (tror jag). Hemskt obehagligt och smärtsamt att vända sig var det iaf. 

Krystvärkar hade jag en halvtimme ungefär. Där på slutet hann jag tänka "det är nog inte försent för att bli nedsövd och kejsarsnitt va..?"  Men sen var det som att jag bestämde mig för att bebisen bara skulle ut. Under de senaste krystvärkarna blundar jag bara. Har ingen koll på vad som hände i rummet än barnmorskans uppmaningar. Jag tryckte på för allt vad jag hade varje gång jag fick krysta. Och när jag trodde att jag inte kunde mer och barnmorskan sa "en gång till, en gång till" så hittade jag ny kraft och tryckte på ännu mer. Och vips var han ute. Han lät men skrek inte. Jag fick inte upp honom på bröstet på engång, navelsträngen var för kort. Och när Tobias klippt navelsträngen bars Sam ut till barnbordet och Tobias fick följa med. Sam skulle få andas mot ett motstånd för att rensa lungorna lite. Under tiden krystade jag ut moderkakan, vilket inte alls var så hemskt som jag fått det berättat för mig. När barnmorskan sen klämde på magen för att kolla hur livmodern dragit ihop sig, gjorde inte heller ont. Jag blev sydd på två ställen. "Normalt för en första gångs-föderska" sa barnmorskan, och riktigt bra med tanke på sams storlek, 4575 gram och 55 cm. Själva förlossningen gick också fort för att vara första barnet. Start kl 14 och Sam är född 19:55, så ca 6 timmar. 

Jag minns inte riktigt själva panikkänslan jag hade många gånger, minns inte heller hur ont det gjorde. Det glömdes i samma stund som Sam kom ut. Helt sjukt att det är som folk säger, att man glömmer hur hemskt det är. Jag kan inte säga som syrran "var det inte värre", men jag skulle aldrig välja bort det och fler barn blir det nångång :)

33 dagar gammal. Tiden går så fort ❤️